Kära Dagbok.

Det är augusti och ingenting har förändrats. 
Jag sover i samma hippiehåla, är lika osäker på mina känslor och som många andra kvällar sitter jag med ljus tända och lyssnar på musik för att få någon form av trygghet i min annars så vilsna själ. 
Det känns ändå som att något ligger och väntar utanför dörren. Jag måste bara orka ta mig upp och öppna den.

Jag är livrädd för att misslyckas med att glömma gamla vanor, börja på ny bana och kanske våga känna.
Jag är livrädd för att ge falska förhoppningar, göra någon besviken, skapa självförakt och framförallt för att fastna här.
Jag som brukar älska att tänja på gränserna, uppleva något nytt.. Jag är inte speciellt rädd av mig.
Vill inte erkänna det för mig själv men jag gömmer mig alltför ofta för saker som kan påverka mitt inre.
Jag är kanske feg, kanske är jag bara vilse eller så har jag inte hittat något som lockar min nyfikenhet än.

Något är på gång, jag kan känna det i luften.
Jag hoppas bara att inte himlen faller ner på mig när allt tar fart.

Tills tankarna för oss åter. 
 
 

Kommentera här: