Bakom en likgiltig tystnad.
Kanske är det inte hälsosamt att komma till insikt när det gäller mig själv och min omgivning.
Kanske orkar jag inte spela med i det sociala spelet längre.
Den enda responsen man får nu för tiden är ett försök till att byta samtalsämne, ett klent försök till falskt medlidande eller avund om det handlar om något bra.
Ingenting är intressant om det inte handlar om det materiella, relationer eller kanske vad DE mår dåligt/bra över, deras liv.
Ingen verkar ha något djup eller någon form av blick över vad som händer utanför deras lilla bubbla.
Så jävla matt, ledsen och besviken. Så trött på att hålla käften och bara stå där som stöd för alla i vått och torrt för att sedan stå ensam med endast tomma ord i luften när jag själv behöver någon.
Jag ber inte om någonting. Jag har aldrig brytt mig så varför skulle någon annan göra det?
Jag fortsätter väl min väg, jag står på mig och håller huvudet högt samtidigt som jag håller allt inom mig.
Likgiltig på utsidan med ett inre kaos.
Ensam och kaotisk i en värld av människor instängda i grå bubblor.
TILLS TANKARNA FÖR OSS ÅTER
skriven
hallå du vet ju att jag lyssnar