Det är ibland svårt att komma på fötter när livet går emot mig. 
Ekonomin ligger i botten, arbetsmarknaden ser mig inte och mitt självförtroende drunknar sakta men säkert i självkritik och förakt. 
En viss besvikelse svider i hjärtat på mig. Jag borde kommit någonstans vid det här laget.. Men det enda jag kan göra är att vänta. Vänta är något som jag lärt mig att hata under det här året. Ljuset i tunneln kommer lix aldrig, ibland är det ett tåg. 

Behöver något att längta till. Något stabilt. 
Ett svar i detta kaos skapat av frågor och osäkerhet. 

TILLS TANKARNA FÖR OSS ÅTER